Hanna, ett år senare.

Ja, faktiskt , nästan ett år precis. Ett år sedan jag skrev mitt senaste, men inte sista…, inlägg. Det är även ett år sedan jag tog min examen och avslutade sex år av studier. Jag gjorde mig redo för vuxenvärlden som jag föreställde mig bestod av ett jobb och arbete, att istället för att inkassera CSN-pengar istället få förtjänade pengar in på kontot. Ett år sen alltså. Så, vad har då hänt? En del, må ni tro. Jag har blivit moster för femte gången, fått förstahandskontrakt i Stockholm, köpt ny dammsugare och skaffat lugg, som numera är på utväxt. Angående arbete är jag inte så sugen att ta upp just idag då jag har ramlat ner i bitterhet och inte riktigt har koll på verkligheten. Jag skulle annars ha påstått att jag inte haft något riktigt jobb, att jag inte är tillräcklig bra och att min hjärna har skrumpnat utan hjärngymnastik och tankeverksamhet. Som sagt, så är detta inte riktigt helt sant, men en god produkt av den hopplösa känslan fick mig att, äntligen, börja skriva igen. Det är ju något jag verkligen gillar, men det har bara inte blivit av, har inte kommit till skott. Har ju haft så mycket att göra… Men tänka på att skriva, och om vad, det har jag gjort! I mitt huvud har jag författat hundratals krönikor och blogginlägg, som blivit parkerade i huvudet, men inte blivit omhändertagna och nedskrivna.

Så nu sitter jag här. Uppkrupen i soffan med min laptop i knät, tända ljus, Alicia Keys strömmar ut ur högtalaren och dricker en kopp honung- och citronvatten. Känns lite som jag kommit Sex and the city lite närmre, men kanske ändå inte. Drycken kommer av halsont efter en något överförfriskad lördagsnatt, laptopen är endast i min fantasi en Mac och Stockholm är faktiskt inte N.Y. Dock är jag nog inte allt för ledsen över det, men hoppas att jag har kommit en pyttebit på vägen och det är inte att bli en ny Carrie. Av ett år med komponerande i huvudet ska jag äntligen skriva ner mina texter på ett blankt blad och få ut i dem världa vida webben igen. För jag gillart!

Förutom bitterheten fick mitt skrivande även en push av en föreläsning jag var på idag. En tjej som pratade om sociala medier, det vill säga bloggar, Facebook och Twitter. Hon var en mycket ambitiös kvinna och jag blev något avundsjuk på hennes lust och flit. Detta känner jag igen sedan innan, att jag träffar eller hör på människor som jag beundrar, men som jag samtidigt avundas. Det senaste året tror jag att detta har snarare gjort mig latare och avtänd än tvärtom, vilket jag tycker att jag borde göra. Jag vet inte varför det funkade idag, då jag nu sitter här i skrivartagen, men det kanske inte är så viktigt. Men glad för föreläsningen är jag, tack så mycket! Hon talade även om att man kan komma överens med sina läsare att man inte går så hårt ut utan att man kan komma med inlägg bara någon gång i veckan, kanske spikade dagar, vilket också gav mig lite hopp och tröst. Bara för att jag inte är riktigt lika ruttad och superproduktiv är inte det lika med att vara dålig eller tråkig. Hon sa även att det kan vara bra att inte skriva så långt… Men nu var det ju länge sen, ett år!

Man kan tänka sig, och jag hoppas för min egen skull, att jag har börjat på riktigt igen. Det kan bli allt från vardagsbetraktelser, arga, ledsamma eller lyckliga till opinionsbildning, vilket inte är riktigt lika troligt. Jag gillar film och kommer kanske även beröra detta ämne, på ett eller annat vis. Och sedan hade jag ju de där hundratals texterna som än så länge bara finns i huvudet…