Min hemliga familj

Det är tisdag och jag har spenderat ännu en timma med min hemliga familj. Jag har inte berättat detta för någon innan, och jag tror inte ens att familjemedlemmarna själva vet att de har några släktband med mig. Rent biologiskt har de faktiskt inte det heller, men känslan av att vi har något ihop är svårt att undgå. Vi motionerar tillsammans på Friskis och Svettis en gång i veckan. Och om man har sett varandra kämpa , svettas och grimasera och efteråt avnjutit avslappning liggandes bredvid varandra kan det lätt kännas att man har något gemensamt.
Det slog mig nämligen idag att just dessa dagar antagligen ser hyfsat lika dana ut för oss alla, runt sextio stycken. Man gör det man ska under förmiddag och eftermiddag för att sedan packa väskan medveten om att ska få försvinna i sig själv mitt bland alla andra. Att det kan kännas så härligt att stå där och studsa runt med människor man antagligen aldrig skulle träffa annars och många har man ens inte, och kommer aldrig, prata med. Samtidigt känt det som man är just värsta familjen:

Kvinnan med svettbandet som oftast ser arg och överansträngd ut men som antagligen ser ut så när hon är som bäst.
Den lilla blonda damen med cykelväska.
Den långe mannen med postenemblem på t-shirten som har mest energi av alla men som smittar av sig till oss andra.
Kvinnan iklädd gräsliga blanka tights med noll koll på rytm och koordination men som garanterat är där varje gång.
Nyförvärvet med randligt linne och en uppsyn som påminner om Lars Danielsson.

Nya medlemmar kommer och går. Just nu hoppas jag på en man som antagligen har släpats dit av sin hustru. Misstänker att han aldrig gjort något liknande innan, vilket göra att man ständigt har ett brett leende på läpparna. Allra störst har hans egen fru.


Länge leve gemenskapen.