Hanna, ett år senare.

Ja, faktiskt , nästan ett år precis. Ett år sedan jag skrev mitt senaste, men inte sista…, inlägg. Det är även ett år sedan jag tog min examen och avslutade sex år av studier. Jag gjorde mig redo för vuxenvärlden som jag föreställde mig bestod av ett jobb och arbete, att istället för att inkassera CSN-pengar istället få förtjänade pengar in på kontot. Ett år sen alltså. Så, vad har då hänt? En del, må ni tro. Jag har blivit moster för femte gången, fått förstahandskontrakt i Stockholm, köpt ny dammsugare och skaffat lugg, som numera är på utväxt. Angående arbete är jag inte så sugen att ta upp just idag då jag har ramlat ner i bitterhet och inte riktigt har koll på verkligheten. Jag skulle annars ha påstått att jag inte haft något riktigt jobb, att jag inte är tillräcklig bra och att min hjärna har skrumpnat utan hjärngymnastik och tankeverksamhet. Som sagt, så är detta inte riktigt helt sant, men en god produkt av den hopplösa känslan fick mig att, äntligen, börja skriva igen. Det är ju något jag verkligen gillar, men det har bara inte blivit av, har inte kommit till skott. Har ju haft så mycket att göra… Men tänka på att skriva, och om vad, det har jag gjort! I mitt huvud har jag författat hundratals krönikor och blogginlägg, som blivit parkerade i huvudet, men inte blivit omhändertagna och nedskrivna.

Så nu sitter jag här. Uppkrupen i soffan med min laptop i knät, tända ljus, Alicia Keys strömmar ut ur högtalaren och dricker en kopp honung- och citronvatten. Känns lite som jag kommit Sex and the city lite närmre, men kanske ändå inte. Drycken kommer av halsont efter en något överförfriskad lördagsnatt, laptopen är endast i min fantasi en Mac och Stockholm är faktiskt inte N.Y. Dock är jag nog inte allt för ledsen över det, men hoppas att jag har kommit en pyttebit på vägen och det är inte att bli en ny Carrie. Av ett år med komponerande i huvudet ska jag äntligen skriva ner mina texter på ett blankt blad och få ut i dem världa vida webben igen. För jag gillart!

Förutom bitterheten fick mitt skrivande även en push av en föreläsning jag var på idag. En tjej som pratade om sociala medier, det vill säga bloggar, Facebook och Twitter. Hon var en mycket ambitiös kvinna och jag blev något avundsjuk på hennes lust och flit. Detta känner jag igen sedan innan, att jag träffar eller hör på människor som jag beundrar, men som jag samtidigt avundas. Det senaste året tror jag att detta har snarare gjort mig latare och avtänd än tvärtom, vilket jag tycker att jag borde göra. Jag vet inte varför det funkade idag, då jag nu sitter här i skrivartagen, men det kanske inte är så viktigt. Men glad för föreläsningen är jag, tack så mycket! Hon talade även om att man kan komma överens med sina läsare att man inte går så hårt ut utan att man kan komma med inlägg bara någon gång i veckan, kanske spikade dagar, vilket också gav mig lite hopp och tröst. Bara för att jag inte är riktigt lika ruttad och superproduktiv är inte det lika med att vara dålig eller tråkig. Hon sa även att det kan vara bra att inte skriva så långt… Men nu var det ju länge sen, ett år!

Man kan tänka sig, och jag hoppas för min egen skull, att jag har börjat på riktigt igen. Det kan bli allt från vardagsbetraktelser, arga, ledsamma eller lyckliga till opinionsbildning, vilket inte är riktigt lika troligt. Jag gillar film och kommer kanske även beröra detta ämne, på ett eller annat vis. Och sedan hade jag ju de där hundratals texterna som än så länge bara finns i huvudet…

Färdig.

Den 9:e juni tog Hanna Söderstedt examen som Kulturledare med inriktning filmvetenskap. Jag är alltså här med akademiskt färdigskolad kulturkofta. Äntligen!

Jag har alltså klart av min praktik på Svenska filminstitutet, vilket jag tycker gick riktigt bra. Jag hade en härlig examenskväll med mina kära klasskamrater och vänner. I Älmhult blev det ett examenskalas med familjen som jag inte kommer glömma i första taget.

Fårökapitlet för detta året är påbörjat där Bergmanveckan redan är avklarad. Likaså min 25-årsdag. Nu är det kioskarbete för hela slanten. Och sol, bad, systerbesök, mat, Niklas... En laddning inför hösten. Men nu väntar som sagt en Fårösommar. Gött!

Glad fortsatt sommar!

Det är mycket nu.

Mycket i huvudet, ska jag lova.
Det är sista dagarna på grupparbetet, som vi har lagt ner en massa tid på. Vi har varit så duktiga och träffats åtta varje dag och hållt på till fyra ungefär. Vi har fått känna på hur vanliga människor har det om dagarna. Men nu som sagt, är det bara det sista kvar, sen får vi se om det gillas eller inte. Vi gillar det iallafall!
Och förstås, efter grupparbete väntar praktik...ahhhh! Nervös, må jag säga, men det kommer nog gå bra. Efter tre års kulturledarstudier och ytterligare tre år med studerade måste jag väl har blivit något klok och kompetent, tycker man.
Och inte nog med detta, att praktisera i Stockholm, utan vi kommer flytta dit...ahhhh igen! Yes, denna gång styr flyttlasset mot kungliga huvudstaden och sen får vi se hur länge vi stannar där. Bara framtiden kan utvisa detta. Så nu är det packning som gäller, städning...Men så får man inreda den nya lyan också! DET är najs!

Framtiden är som sagt osäker. Jag tar examen den 8:e juni( om jag klarar mig på ekonomin förstås...)och sen är det ingen som vet vad som väntar mig. Läskigt, mycket läskigt, ska jag erkänna. Nu har jag gått skolan sedan jag var sju år, men nu är det slutpluggat, punkt. Livet ska börja på riktigt, åjo..., och ett jobb ska sökas. Saferidetexten om mamma och pappa kan passa rätt bra in på hur jag känner mig just nu. Dock har jag världens bästa Niklas, som kramar mig när jag känner att det behövs. Och annars också, så klart! Fina systar har jag också. Så helt hopplöst känns det inte, bara lite osäkert som sagt. Men det behöver ju inte vara dåligt för det.

Första glassen för denna solsäsong är äten, gott!


Valle!

Change.

Ja, det är inte så farligt eller märkvärdigt som det låter.
Tänkte bara meddela att jag kommer att ändra bloggens utseende, vilket jag påbörjat redan. Den kommer säkert anta olika skepnader innan jag hittat den slutgiltiga. Men håll till godo!

Ha det!

Mammi och pappi.

Måste bara lägga in ytterligare en text av min idol Hello Saferide. Tror inte att detta egentligen kommer att hända så många fler gånger. Man ska dock aldrig säga aldrig och med en sådan författare som Annika Norlin är det mer än tillåtet, men jag anser nog att det är roligare att delge mina exna texter, när jag väl tar mig för att skriva. Annikas texter har jag ändå turen att jag bara kan sätta på och lyssna eller läsa när jag vill.

Idag har jag bara suttit framför min dator och svurit, skrivit, snyftat, skrivit, svurit, snyftat, svurit, skrivit... Det är inte egentligen synd om mig, det är bara jag som tycker det för att efter att svurit lite till, så går det lite lättare att fortsätta skriva. Och sen svära lite till.

Mother, give me

back my old room

I won’t make a mess like I used to,

I won’t play my records

loud at nights,I’ll keep it quiet

Mother, let me have my old bed back

and lay out clothes for me.

People give me work and money

They depend on me now,

if they only knew how thin the ice they walk on is.

If they only knew how thin the ice they walk on is

Mother, please makemy decisions

like you once did,

this time I won’t pester you about it,

I’ll surrender

Mother, these streets

are too cold for me

I’m standing by your door

A plant under each arm,

let me move back in

Father, the last time you offered to teach me

all about the Baltic Sea, it was wasted on me.

Now I’m ready, throw me once again

the footballs you tried to throw and this time

I will catch and learn and know

Mother, if that’s not enough

bring me all the way back tomy original address

to your womb.
I have trouble sleeping but I don’t recall I had while in your womb.

Hello Saferide.

Jag har varit på konsert och känner att något har hänt. Jag visste att jag var en känslig person, lätt till gråt och andra känslostormar. Det kan ibland kännas mindre OK när jag börjar grina av smaklösa amerikanska TV-serier och söta djur och barn, men den här gången känns känslorna helt befogade, och lite magiska faktiskt.
Jag har varit på konsert med Hello Saferide, Annika Norlin när hon sjunger på engelska. När jag började lyssna på henne tyckte jag hon var bra, sen ännu bättre och nu är hon bättre än det. Hon är numera min idol. Jag som egentligen inte vill kalla mig för en "textmänniska" när det kommer till att definiera sig av vad man lyssnar först på i en låt, utan anser mig vara en "melodimänniska", då jag har lätt för att trampa takten direkt. Mitt lyssnande på Hello Saferide, kanske började det med Säkert! (hennes svenska projekt), har dock fått mig att tänka annorlunda. Dessa texter får mig att stanna upp, lyssna och avundas, men mest njuta, av hur fint det kan sägas, låtas och sjungas.
Denna kväll har alltså varit till belåtenhet, och som det brukar vara, var det fantastiskt att höra det live och låtarna blir ännu bättre tillsammans med en lite förklaring till. Precis detta har jag upplevt, och som sagt, så har något hänt. För första gången ska jag lägga upp en låttext på min blogg.


Oh, I love you! I wish you got the flu
So I could take care of you
Like you take care of me
I’m such a Florence, a real Florence Nightingale
I’ll fluff your pillows, I’ll buy you a Spiderman comic and read you’til you fall asleep
Sleep on my shoulder! I won’t wake you even if
My back turns crooked and I have to walk with a limp for a weekI’ll make you soup and none of that kind that you get in a jar cause Iknow you don’t like those
Oh, I love you! I wish you got the flu
You’re the cutest thing I’ve ever seen ñ like a teddy bear on heroin
Come, I’ll tuck you in tight and I’ll sing for you all night
All night
You can hold the remote, I won’t try to steal it
And the best cushion is yours and you can have your feet on me,
Even though I’m scared of feet and even though I had a hard day at work
Oh, I love you! I wish you got the flu
You can lay your weight on me and I’ll be your backbone
Lay your weight on me
You won’t have to worry

God natt. Sov så gott, baby!

I mål.

Har bara en sak att tillägga:
VG.


Skål och grattis!